Idag har det tack vare bästa Hanna Hellquist varit en strid ström av personliga och allmänna inlägg under #sexism på Twitter. Det kan inte nog understrykas vikten av att vi alla berättar om tillfällen och situationer då vi själva, eller någon i vår närhet utsatts för sexism. Det kanske är så att många tror att sexism är något som inte händer en själv, eller att det bara är något som feminister benämner ojämställdhet. Men det är närvarande, i princip hos oss alla, dagligen. Men många kanske inte är vana att benämna det så. Men det tycker jag att man ska göra. Man ska inte ta skit och man ska kalla saker vid dess rätta namn. Om du behandlas på ett visst sätt bara på grundval av ditt kön, inte utifrån dig som individ så är det könsdiskriminerande. Sexistiska kommentarer och handlingar kan man se omkring sig om man prövar att sätta på sig de glasögonen. Och när man väl har uppmärksammat sexismen så är det svårt att undgå den. Det är jobbigt och tråkigt, men vi måste alla lära oss att känna igen könsdiskriminering, sexism.
Vi förlorar alla på sexismen, även de män som tjänar mer för att de är män och som tar sig rätten att kränka kvinnor med diminutiv som "lilla gumman" och genom att utgå ifrån att de inte kan vissa saker eller kan andra saker extra väl. Även dessa män förlorar på sexismen. Så: möt andra människor som individer, utgå inte ifrån stereotypa vanföreställningar och påtala när du eller någon i din närhet blir könsdiskriminerade eller utsatta för sexism. Det är alla medmänniskors tystnad och undvikande beteende som är fara, inte inskränkta idioters sexistiska världsbild.
0 kommentar(er):
Skicka en kommentar