Vem tar strid för det rörliga friluftslivet?

Idag rapporterar Sveriges Radio Ekot om kritik emot att campingplatser omvandlas till bostadsrättsområden.

Detta är något som varit aktuellt på Gotland under flera år. Traditionella campingplatser med stugbyar omvandlas till privatägda stugor som enligt nuvarande affärsmodell bygger på att de som äger stugorna (privatpersoner) enligt avtal går med på att hyra ut stugan under sommarperioden. På så sätt rättfärdigar man att det fortfarande är "camping" eller stugby.

Men det finns inga garantier att denna affärsmodell, affärsidé, kommer att vara för evigt. Snarare ganska troligt, då ingen affärsidé ( i princip) varar för evigt. Och den dagen då campingföretaget vill göra något annat så är det en enkel sak att låta den före detta stugbyn övergå till en ren bostadsrättsförening utan krav på uthyrning.

De som nu uppmärksammar, det som de kallar "hot" mot omvandlingen, är länsstyrelsen i Halland och dito i Västra Götaland. De ifrågasätter om omvandlingen är förenlig med bestämmelserna i miljöbalken. Det är ju så att det rörliga friluftslivet är en viktig komponent, men i takt med att den traditionella campingen försvinner, övergår till stugby och sedan till bostadsrättsförening inte är förenlig med de grundvärderingar som vi länge haft en samsyn kring bland de politiska partierna.

Men det känns får mig allt för symptomatiskt att det är just länsstyrelsen som får ta strid för det som vi politiskt har bestämt i lag. Diverse kommunalråd och ledande politiska företrädare på lokal nivå är inte allt för sällan mer inställd på att mer eller mindre populistiskt blidka näringslivet och "inflyttning i kommunen" än att värna de stora värdena som är kopplade till våra kustmiljöer.

Jag tror för all att det finns behov av campingplatser och stugbyar i vårt kustlandskap, det är en fantastisk upplevelse som vi mycket väl ska erbjuda våra besökare. Men detta innebär inte den logiska följden att vi ska privatisera och på sikt tappa garantier att det även framledes blir en plats för tillfälliga övernattare.

Detta är, för mig, en klassisk och läroboksmässigt exempel på ett vägskäl där den enskildes intresse (entreprenör, bostadsrättsägare) ställs mot det allmännas. Och uppgiften, i lag, är att politiker ska väga dessa intressen emot varandra och vi har tydliga uppdrag från lagstiftaren att det kräva särskilda skäl för att bygga mycket strandnära. Det rörliga friluftslivet måste värnas.

Och HELT oavsett ovanstående, så finner jag aldrig, eller mycket sällan, särskilda skäl att bygga I strandskyddsområdet. Det ska vara vigt åt det rena rörliga friluftslivet.